The sound of silence.

Jag kan inte andas.
Jag kan för fan inte andas.
Jag har så ont i magen att jag går dubbelvikt.
Den har havererat totalt. Allt jag äter, vilket är allt jag kommer över,
rinner rakt igenom.
… huvudvärken.
Jag har fått herpes på både över och underläpp.
Gråten ligger och lurar i nästa andetag.

Jag hanterar inte något i nuläge.
Jag hanterar inte mig själv i nuläge.
Och har inte gjort så på ett tag, som ni sett här på bloggen.

Och till det havererade pappas och min relation totalt idag.
Vi kan inte längre vistas i samma rum.
Ingenting, absolut ingenting fungerar i vår relation.
Och nu sliter det på krafter som jag behöver till att bara orka stiga upp
varje dag.
Jag vet inte hur jag ska lösa det här.
En förändring måste till om vi ens ska kunna samexistera.
Och jag vet verkligen inte hur den skulle kunna se ut.
Den gamla mannen är min pappa.
Som jag tycker mycket om, samtidigt som jag inte känner något för.
Mamma säger att han tycker om mig. Hon sa det idag igen.
Att han frågar efter mig. Om jag ska komma och hälsa på.
Men inget, absolut inget i hans sätt mot mig visar att det skulle stämma.
Kanske är det mamma som vill att det ska vara så att han tycker om mig.

Jag sa till henne att ord och handling måste vara desamma, annars haltar det.
Annars blir det motsägelsefullt. Och skapar en känsla av att något inte stämmer.
Han må säga vad han vill till henne, men hur kan det vara möjligt att
han skulle tycka om mig och samtidigt bete sig så illa?

Min lösning är i nuläge att inte vara i stugan.
Vilket gör mamma väldigt ledsen.
Vilket gör mig ledsen.
För jag tycker om att vara där.
Och jag tycker om att spendera tid med mamma.

Men det fungerar verkligen inte.
Jag vet att jag måste lösa det. Men det finns ju för fan ingen lösning.
Som inte innebär att jag begår våld på mig själv.
För jag kan inte hantera det arga, spydiga, det oresonliga.
Jag fixar det inte.
Jag är heller inte säker på att det är något man faktiskt ska fixa.

Hon vill att jag ska prata med honom.
Men jag känner att jag pratat nog för en hel livstid för en förändrings skull som
aldrig blir av.
Den varar tills nästa gång något går emot honom, något som inte blir som han tänkt sig,
något som sägs. Som inte passar honom.
Då är det samma visa igen.
Det här sker ett antal gånger per dag.
Dessa små och stora utbrott. För bagateller.
Och de får mig att bli fruktansvärt trött.
Jag försöker ignorera det men det kryper under huden på mig.
Jag är i för dåligt läge för att kunna hantera det hela.

Jag har pratat så många gånger med honom om detta, men han gör aldrig någon
förändring som räknas eller varar.
Så nu har jag slut idéer och förslag på vad jag ska göra.
Lösningen blir att inte vara i stugan.
Och den får mamma att gråta.
Och mig att känna att jag verkligen måste fixa det här.
Jag blir alldeles jävla matt av pressen.
Den här situationen är för svår för mig att hantera och jag har ingen ork.
Stugan är annars det ställe jag åker till de gånger jag behöver tanka
energi eller bara vara.
Men det är inte möjligt längre.

Mamma pratade om hopplösheten hon känner inför situationen mellan pappa och mig.
Och jag håller med.
Den andas hopplöshet.
Jag tror inte på en förändring.
Jag har kommit till en punkt där jag inser att det bästa kanske är att vi helt enkelt
inte är i varandras närhet, pappa och jag.
Det är så sorgligt att det är så, men nej, jag har gjort det här i hela mitt liv
då det gäller honom.
Till sist kommer man till en gräns där det blir mer hälsosamt att kapa än att fortsätta.
Att man till slut inte lägger ner mer tid på en förändring.
Det är för mycket jobb med för många besvikelser i kombination.
Och jag är less på att lägga en enda mer minut av mitt liv till det.
Tror jag.
Nej, en gång till ska jag göra ett försök.
Som alltid.

Jag ska träffa K från Laget i morgon.
Jag hoppas hon har något att hjälpa mig med när det gäller detta.
Hade det bara rört pappa och mig hade jag skitit i det och bara inte varit i
närheten av honom.
Men nu drabbar det mamma.
Därför ska jag prata med K från Laget om det.
Jag ska slösa med den dyrbara tiden ihop med K med att prata om något jag
har slutat tro på själv.
I själva verket vill jag prata om min lust att inte leva längre.
Om den hopplöshet jag känner.
Som utan tvekan blivit sämre av pappas och min icke-relation, men som i själva
verket är långt mer omfattande än så.

Mina läppar brinner.
Magen… jag kan inte gå upprätt.
Jag har en känsla av overklighet i kroppen.
Kroppen har en darrande känsla, som om den inte kan vara stilla.
Det märkts tydligast på händerna.
Speciellt när jag sitter och skriver, som nu.
Armarna och händerna skakar så tydligt att det inte går ta miste längre.
Jag får lite svårt att hålla den fart jag annars har när jag skriver.
Mina fingrar lyder inte som de gör annars.
Märkligt. Det har aldrig inträffat förut.

Jag är färdig…
Min mage har havererat.
Mina läppar gör galet ont av denna jävla herpes.
Hur får jag stopp på det här?

Jag är bara så in i helvete trött på allt.
Gråten är överallt. Den sliter i känslorna i varje andetag.
Den är borta för en minut, bara för att komma tillbaka i nästa.
Jag andas lätt. Som om lungorna har förlorat sin kapacitet.
Jag fokuserar på att ta djupa och lugna andetag.
Jag lyssnar och lyssnar på musik för att omdirigera fokus.
Det hjälper inte.
Jag äter, och äter, för att omdirigera.
Det hjälper inte heller.
Jag måste lösa det här.

Först är det jobb i 2 dagar.
Sedan börjar min semester, och jag kan fokusera bättre på förberedelserna inför
40-års festen på lördag.
Den längtar jag till i mina ljusa stunder.
Det ska blir galet kul att ha så mycket skönt folk på ett och samma ställe.
Jag längtar verkligen.
Jag måste bara ta mig samman och göra de saker som inte är färdiga än.
Det finns en del grejer som bara jag kan ordna, roliga saker som jag sett fram emot
att faktiskt göra till festen.
Men som det behövs energi till. Som jag inte riktigt har.
Jag ville ha energi i massor till den dagen, liksom vara fit och på mitt allra bästa,
humör, liksom skratta med mina gäster och må bra.

När det firandet är över vill jag lägga mig på en filt på en gräsmatta någonstans.
Bara ligga och njuta.
Känna vinden mjukt mot min kropp.

Höra tystnaden.

Ingen press. Ingen stress. Inga hårda ord. Ingen respektlöshet.
Jag drömmer om att ligga och mumsa i mig jordgubbar och melon liggandes
på rygg, på en filt, på en gräsmatta.
Där solen värmer mig samtidigt som vinden mjukt stryker över mig.
Med vänner liggandes alldeles intill, vi skrattar, vi pratar och mår gott.
Som om ingen hopplöshet finns.
Och när vi reser oss upp några timmar senare då är jag lugn i kroppen och
i sinnet.
Då har jag tankat kärlek och energi.
Och känner mig helt redo att jobba vidare på det här livet.
Med nyfikenhet och glädje.

(Den vackra bilden är Googlad, ni hittar dess hem här.)