Jag är något av en främmande fågel i min egen stad.
Igår blev det påtagligt, då Alice och jag var ute på en kvällsrunda.
Under våra 45 minuter ute mötte vi endast 1 människa.
En annan hundägare.
Det knappa antalet möten förklarades av något så enkelt som hockey.
Slutspel. Kvartsfinalserie.
Skellefteå AIK, vår stads absoluta stoltheter, är just nu i full färd med att
upprepa förra årets triumf.
Nämligen att stå som svenska mästare efter en väl spelad säsong.
Fantastiskt! Även för en icke-hockeysupporter som jag.
Jag må vara i det närmaste helt ointresserad av hockey, men givetvis
slog mitt hjärta av stolthet när SM-guldet spelades hem av vårt lag!
Inget snack om något annat!
I vilket fall, igår afton var det den 2:a matchen i kvartsfinalomgången.
Jajamän, seger till oss då endast 6 sekunder återstod.
2-0 i matcher, det ser lovande ut det här!
(Jag erkänner, jag såg de sista 6 sekunderna av matchen eftersom jag hörde
vrålet från min far när Skellefteå gjorde 3-2. Och jag stannade kvar framför
tv:n matchens resterande sekunder bara för att försäkra mig om vår seger.)
Att det var match igår, precis när Alice och jag tog en aftonrunda blev alltså
väldigt tydligt, för vi mötte inte en själ.
Förutom den andra hundägaren då.
Det betyder bara en sak.
Staden Skellefteå är inne i slutspelsbubblan.
Vi andas, sover, äter och skiter hockey.
Så ja, en främmande fågel är jag, i denna hockeyintresserade stad.
Ihop med ett litet antal andra främmande fåglar.
Go SAIK!
SM-guldet är på väg hem!