Ofta spelar några sekunder av våra liv ingen avgörande roll.
De passerar bara, i mångt och mycket.
Vissa sekunder kan däremot vara helt avgörande.
Och omöjliga att reparera.
Under min tidiga uppväxt fanns ett par i min direkta närhet.
På sätt och vis en extra mamma och pappa om man så vill.
Vi stod nära varandra.
Senare, när jag blivit ung tonåring var de bjudna på fest hemma hos oss.
Fastän jag var en självutnämnd cool tonåring, som inte spenderade helger med mina föräldrar, var jag hemma den kvällen.
Just för att jag ville umgås med dessa gäster.
Framåt sen kväll, mötte jag mannen i paret precis där hall blir till kök.
Han var glad och berusad och kramade om mig.
Jag kramade tillbaka, jag tyckte om honom otroligt mycket.
När vi kramats lägger han handen på mitt bröst, utanpå min tröja och kramar till det.
Mumlar grötigt att; Cecilia, så stor du blivit.
Sedan släppte han och gick in till de andra.
De sekunderna, kanske 5 sådana, förändrade för alltid hur jag såg
på honom.
Förändrade det jag kände inför honom.
Den relation vi haft fram till dessa sekunder var försvunnen.
De 5 sekunderna kom att helt överskugga allt han betytt för mig.
Känner igen mig så väl
Mycket trist!
Pingback: Beröring? Nej! …fast ja. | Svart nonsens och prunkande rappakalja