I desperat behov av förändring. Inte att misstas för desperat förändring.

Dagen efter den kräkiga dagen före, är ungefär lika kräkig den.
Jag fortsätter gömma mig och boka av.
Jag har dock kommit ifrån det akuta behovet av att svära mig genom ett inlägg.
Jag ber om ursäkt för misshandeln av vårt fina språk under gårdagens inlägg.

I alla fall…
Jag trivs bäst bakom neddragna gardiner och helst under täcket, fullt påklädd.

Jag behöver förändring.
Desperat.
Inte en desperat förändring, utan jag är desperat i behov av förändring.
Det är vida skillnad.

Jag tänker i första hand på annan frisyr.
Ny piercing.
Den typen av enkla förändringar.
Som går att förändra tillbaka om det skulle visa sig att jag agerat utifrån
desperation, lika fullt.

Katta och Julia blir de jag under dagen kommer att kontakta för mina
förändringsfunderingar.

Det känns som om jag liksom tappat fotfästet.
För några månader sedan då visste jag hur mitt liv såg ut.
Kanske var jag inte inte helt nöjd med vissa delar av det.
Men jag hade accepterat att det såg ut på så vis.
Jag visste vad jag gjorde på veckan, jag visste vad jag gjorde under helgen.

Nu är det liksom inte så längre.
På ett bra sätt egentligen.
Men på ett ”herregud, vem är jag?”-funderingsaktigt sätt också.

Jag vet inte vem jag är.
Jag vet vad jag inte vill vara.
Jag vet vad jag behöver för att vara.

Men just nu kan jag inte komma bort från den jag är i nuläge, fort nog.
Därav att jag behöver förändring.
En kortsiktig som får mig att slippa mig själv för ett tag.
Och framför allt, en långsiktig som gör att jag bygger den jag jag vill vara.

Inte konstigt att jag blir kvar under täcket.
Och varför kan jag inte gråta längre?!
Det skulle vara så förlösande att gråta ordentligt, men jag är inte
ens i närheten av några tårar.