Då och då blir jag påmind om hur svårt jag har att omsätta teori i praktik.
Pinsamt påmind, till och med.
Jag tror att jag har greppat det hela, men i skarpt läge då tvekar jag, fegar ur
och går tillbaka till mina gamla mönster.
Jag är väldigt medveten om att jag gör på detta sätt.
Det är en av mina större svagheter, till och med.
Fegheten.
Den som hämmar.
Som härstammar från den där bleka självkänslan.
K och L, mitt Lag på Kliniken, de pratar om just detta med mig ibland.
De poängterar att teori endast kan förändra till en viss punkt, sedan behövs
steget tas för att teori ska bli praktik.
För att få den förändring man vill ha.
För det är där den stora förändringen äger rum.
I praktiken.
Givetvis bör man göra övergången så smidig som möjligt.
Det betyder att man inte ska börja med sin praktiska förändring där den
känns som svårast.
Tvärtom, man börjar förändra, testa sig fram, där det är som enklast.
Små, små steg.
Om och om igen.
Det ger stora förändringar.
Jag är i det läget nu.
Där det gäller att göra annorlunda även i praktiken.
Det känns bra att jag kommit ända dit.
Det betyder att stora delar av förarbetet är gjort.
Nu handlar det om att våga.
Våga ta steget ut i det praktiska.
Och tja, väl ute på den tunna isen insåg jag häromdagen att jag har en
bra bit kvar innan jag är där jag vill vara.
Jag ballade ur totalt och gled tillbaka i gamla och trygga mönster, som
leder mig precis dit jag verkligen inte vill befinna mig.
Nya tag är det som gäller.
Jag tänker mig att det går bättre och bättre.
Strax är jag där jag vill befinna mig.
God måndagsmorgon på oss alla!