God fredagskväll på oss alla!
Lorne Malvo är död. Han mördades. Alternativt sköts.
Eller så kanske man kan säga att han både sköts och mördades.
Inte oväntat. Men jag hade verkligen hoppats och önskat att han med sin nästan övernaturliga förmåga att ordna händelser till sin fördel faktiskt skulle vara en av de levande när sista avsnittets eftertext rullade.
Men icket. Nåväl. Resan dit var trollbindande.
När skrupelfri ondska är paketerad som i Fargo är den synnerligen underhållande. Den fascinerar. Man vill ha mer av den.
Med det sagt, Erika och jag såg klart första säsongen idag.
Bra, vansinnigt bra var den.
Nu väntar vi på att säsong 2 ska gå klart. Så vi kan sträck-se den.
I övrigt är denna fredag, till skillnad från förra, väldigt lugn.
God renskavsmiddag hos föräldrarna har intagits, och nyss kom
Alice och jag hem.
Låt mig avsluta detta inlägg med att bjuda på en gammal ”Dårhus Degerman”.
Jag satt nämligen härom kvällen och skrattade åt inläggen här på bloggen postade i den kategorin.
Ibland är vi synnerligen förvirrade i vår familj.
Den här minns jag som igår.
Den är liksom bara för rolig. Alternativt förfärande. Välj själv!
_____________________________________________________________________
Dårhus Degerman löser problemet.
”Mamma och jag hade gjort kantarelltoast, som vi alldeles strax
skulle hugga in på.
Till det skulle hon dricka öl.
Hon gick in i köket för att hämta den.
Men kom liksom bara aldrig tillbaka.
Jag satt, lite tålmodigt, och väntade utan att sätta tänderna i den
gott doftande toasten.
Jag hör prat från köket.
Det skramlar och låter som det försiggår någon typ av aktivitet där.
Känner att jag blir smulans irriterad då vi ju ska äta vår toast nu, inte
hålla på med andra saker.
Efter några minuter kom mamma in i vardagsrummet.
Tillsammans med sin öl.
Som ser allmänt konstig ut.
Den är öppnad som en konservburk.
Jag måste ha tittat lite konstigt på det hela för mamma sa att hon inte
fått upp burken.
Nej, det var hyfsat uppenbart, svarade jag menande.
Men det var inte burken som krånglat.
Utan mamma. Och pappa.
Det visade sig att ingen av dem kan öppna en burk med dryck.
Ja, gott folk, ni läste rätt.
När mamma sa det blev jag på en tusendels sekund rädd.
Jag tänkte att nu har det slagit om för henne.
Nu måste hon in på hem.
Men eftersom pappa inte heller fått upp den så lugnade jag ned mig.
Risken att de skulle ha drabbats av hjärnblödning, blodproppar,
total och ögonblicklig demens, hiven eller något annat trist, exakt samtidigt,
var egentligen inte sannolik.
Alltså konstaterade jag att mina förändrar helt enkelt inte kan öppna en dryckesburk.
Trots att jag sett dem göra det förr.
Och trots att det borde vara strängt taget omöjligt att vara i pensionärsålder
utan att ha greppat den konsten.
Mamma hade åtminstone den goda smaken att se lite förlägen ut.
Jag var förmodligen skärrad trots allt, för jag gick och hämtade en ny burk.
Förklarade pedagogiskt och tålmodigt hur öppnandet av en sådan går till.
Hade jag varit mitt vanliga jag, alltså inte i chockfas, hade jag förmodligen
skrikit rakt ut och undrat vad fan som är fel på dem.
Men här satt jag nu, pratade och visade lugnt och sansat.
Mamma lyssnade uppmärksamt och visade att hon förstått.
Sedan kunde vi, äntligen, äta den goda kantarelltoasten.
Och jag undrade lite förfärat vad min familjs nästa galenskap kommer att innefatta.”
