Morgontimmarna och jag, vi har en alldeles speciell relation till varandra.
Jag är en utpräglade morgonperson, med en förkärlek till att sova långt
in på förmiddagen.
Det är inte motsägelsefullt, som orden vid första anblick antyder.
För mig är det ganska enkelt.
Jag tycker om morgonen, särskilt på helgen.
Det är tyst, jag vaknar utvilad, kanske har jag vaknat innan väckaren
påkallat min uppmärksamhet.
Jag har all tid i världen.
Jag sitter ostört vid datorn, jag gör små tysta bestyr i köket.
Intar mitt morgonfika i lugn och ro.
Det finns massor att tycka om med morgonen.
Det mjuka, lugna och utvilade, det hittar jag bara på morgonen.
Vädret är en annan viktig sak med morgongillandet.
Inte vädret i sig, utan mer det som ska göras under dagen, det styr
om morgonvädret är ett toppen sådant.
Iskyla, snöstorm och regn, kan vara lika underbart som strålande sol.
Beroende på om jag ska vara inomhus eller göra ärenden ute.
Samtidigt som jag tycker om morgonen, tycker jag om att sova in på förmiddagen.
Fast egentligen handlar att sova mot tiden för lunch inte om en tidsgrej.
Det handlar mer om att ibland behöver jag sova långt in på förmiddagen för att
vakna utvilad.
Att vara morgonmänniska är ju nämligen ingen konst, de gånger
man vaknar utvilad.
Just denna morgon är det -24 grader och strålande sol.
Det är så vackert att det tar andan ur mig.
Jag ska strax gå på veckans första promenad.
Magen har som bekant krånglat hela veckan, vilket har lett till uteblivna promenader.
Jag längtar.
Ska först försäkra mig om att den intagna frukosten tänkt stanna i magen.
För säkerhets skull.
Överraskningar av den kalibern kan annars göra en härlig promenad,
lite mindre härlig.
God morgon på oss alla!