Jag tar chansen, samt risken som kommer med den.

Igår afton fick jag ett intressant erbjudande.

Det handlade om att förkovra sig i ett intresse, kort och gott.
Alltså för det höga nöjets skull, och vem vet, kanske kan det gagna mig i framtiden.
På lite olika sätt.

Jag inser att jag låter smulans hemlighetsfull då jag inte berättar vad det handlar om.
Just nu behåller jag det för mig själv, bara för att.
Mycket möjligt att jag berättar när jag påbörjat det hela.

Erbjudandet antogs från min sida.
Med ett nervöst skratt.
Hela mitt inre skrek, vad fan är det för fel på dig, det där fixar du aldrig.
Säg nej, säg nej, säg nej.
Jag var mycket nära att säga tack, men nej tack, samt skylla på att jag inte
har tid. Vilket jag har.

För det handlar om att prestera, även att bli betraktad och kommenterad.
Min rädsla för att inte hålla måttet gick igång direkt.
Så omedelbar och obeveklig är den, rädslan, att inte duga, att inte hålla måttet,
att den kickade in direkt.

Det är vad denna text handlar om.
Inte själva erbjudandet. Än.

Utan vad som händer med mig, när jag får chansen att göra något jag är intresserad av.
Men som regel väljer att tacka nej till, av rädsla för att avslöja vilken fuck-up jag är.

Det är min självkänsla, den som inte är så stark, som tackar nej till det som är
utvecklande, intressant och kul.

Nu tackade jag ja.
Kanske för att jag gillar personen som frågade.
Kanske för att jag tänkte att hon frågade mig, utifrån det hon känner till om mig.

Jag blir både less och irriterad på mig själv, för att jag är så feg.
För att jag går miste om så mycket spännande och intressant i livet.

Självkänsla, mina vänner.
Avsaknaden av den, gör inget bra, för någon.

Ihop med en Jantelag som sitter som berget. Speciellt här i Norrland.
Jag får för mig att vi verkligen har anammat Jantelagen som vår egen lag.
Jag har inget som stöder det, utan mer en känsla av att människor på andra ställen
i vårt land, på ett bättre och mer lyckat sätt gjort sig av med delar av den skitlagen.

Hur som helst, oavsett om vi Norrlänningar är speciellt präglade av den eller inte,
så är jag det.

Ordentligt.

Vilket självklart inte lett till något bra. Alls.
Det håller mig tillbaka. På många, många plan.

Det ihop med en svajig självkänsla, ja ni förstår själva, det gör mig till en ängslig
och harhjärtad typ.

Som inte hoppar på något nytt i första begreppet.

Förutom nu.
Igår sa jag ja till förslaget som lät intressant, utvecklande och användbart.

Om jag kommer att ångra mig? Förmodligen. När det är dags att prestera.

I nuläge är jag mest glad åt att jag faktiskt sa ja.

Glad och orolig.
Förväntan med andra ord, mina damer och herrar.