Kamouflage och utsmyckning.

Jag har valt en lite annorlunda strategi för att skapa avstånd.
Den är smulans motsägelsefull vid första anblick.
För att vid närmare titt kännas helt okej.
För att vid ännu närmare titt återigen bli motsägelsefull.
Logik enligt Cicci, om man så vill.

Ni som hängt med här inne ett tag, och ni som känner mig personligen, känner till
mitt intresse för utsmyckning av kroppen.
I form av tatueringar och piercingar.

Jag tycker om det våldsamma i dessa konstformer.
Det är utan tvekan en del i vad jag tycker är vackert med dem, förutom
motiven och smyckena i sig, givetvis.
De passar mig alldeles utmärkt.
Jag är av någon oförklarlig anledning väldigt förtjust i kombinationen smärta
och innebörden av ordet permanent.
Tatueringar, som är tillräckligt omfattande, är bestående.
Piercingar och mindre tatueringar är det inte.
De storlekar jag har valt på mitt bläckanvändande gör dem permanenta.
Jag tilltalas av den tanken väldigt mycket.
På att den färg som sitter i min hud kommer att bli kvar för evigt.
Det känns tryggt, väldigt tryggt.
I en värld där jag upplevt mina möjligheter att påverka som små och obefintliga innebär
tatueringar och piercingar det ultimata.
De är mina. Jag har valt dem utifrån mig själv.
Senaste halvåret har jag även kunnat välja 2 piercingar som innan dess inte
var möjliga.
Det gör mig själaglad.
Nu väljer jag kroppsutsmyckning helt efter mitt gillande.

Jag är ovanligt gammal för att hålla på med den här typen av kroppskonst.
Då det gäller piercingar i synnerhet.
Där är den rådande åldern betydligt yngre.
Jag ska fråga Julia vid tillfälle vilken medelåldern på hennes kunder är.
Jag har träffat på äldre personer än mig själv i hennes väntrum, men som regel är
de 15-20 år yngre än jag.
Det stör mig inte. Inte det minsta, när jag tänker om det.
Jag kan skämta om min ålder i kombination till mina piercingar, men i själva verket rör det
mig inte i ryggen.
Jag väljer dem för att de är vackra. I mina ögon.
Samma sak när det gäller tatueringar.
Jag väljer motiv som jag tycker är vackra. I mina ögon.
Tillsammans med musik, är dessa typer av kroppskonst, mitt livs passioner.
De får mig att känna mig ett med mig själv.
Jag känner liksom inga begränsningar då det gäller musik eller de här typerna av kroppskonst.
Att då vara 39 år spelar ingen roll alls.
Jag känner mig extremt levande.
Som om jag inte är någon ålder.

I vilket fall.
Annan kroppskonst, branding, scarification, splittning och liknande är däremot lite
för extremt för mig.
Jag är förvisso totalt fascinerad.
(Herregud, ordet ”fascinerad” lyckas jag visst aldrig lära mig stava. Jag måste googla
stavningen varenda gång jag vill använda det underbara ordet!)
Jag tittar ibland på filmklipp på nätet rörande de bodymodtyperna.
I nuläge är de för extrema för att jag skulle vilja (läs våga) göra det med min kropp.
Men tja, jag skulle ju å andra sidan aldrig skaffa mig någon tatuering heller…

I vilket fall, mina tatueringar (som kommer att bli fler) och mina piercingar
(som också kommer att bli fler) fyller även en helt annan funktion för mig.
Förutom att vara vackra.

De håller nämligen folk på avstånd.

De skapar avstånd mellan mig och andra just för att det inte i allas ögon är vackra.
I mångas ögon är de faktiskt långt ifrån vackra.
Vilket skapar en fantastisk distans mellan andra människor och mig själv.

Det kanske låter lite märkligt med tanke på att stor del av kroppsutsmyckning
handlar om att dra blickar till sig.
Om inte annat så får de som resultat att de drar blickar till sig.
Vilket det inte handlar om för mig.
Tvärtom faktiskt.
Jag är fullt medveten om att den typ av piercingar och tatueringar jag valt
inte anses vackra av de det stora flertalet människor.
Det är mycket bra!
Det frånstötande hos mig gör mig totalt ointressant för andra.
Det skapar den distans jag själv inte lyckas med.

Vilket är ultimat utifrån en gränssättningsproblematik.
Logik Cicci-style.

Låt oss jämföra det med att en del totalt harmlösa och ofarliga ormar har samma
färg och mönster som sina långt mer dödliga släktingar.
Just för minska risken att sluta som måltid.
De signalerar alltså en farlighet som bara finns på papperet.
Vilket är en bra strategi om man saknar gift eller krossarkapacitet.
För djur vet vad de bör hålla sig undan.
Vilket gör att den ofarliga ormen kan ringla vidare i lugn och ro utan att bli middag.

Det blir lite samma sak med mina kroppsutsmyckningar.
Jag avser att visa upp något frånstötande som gör mig totalt ointressant för folk.
På så vis riskerar jag inte att någon kommer för nära mig.

Däremot är det en hyfsat våghalsig strategi, som tyvärr lämnar en del att önska.
För vad händer då någon lik förbannat kliver innanför min fredade zon?
Precis, då står jag helt utan skydd lika fullt.
Och nu har jag personen så nära att jag blir väldigt sårbar.
Vilket är riktigt jäkla dåligt. För mig.
För jag blir så galet utelämnad när någon kliver innanför mina gränser.
Jag är i nuläge inte kapabel att skydda mig själv.
Vilket gör mig förbannad. För att inte tala om frustrerad!
Vilket gör att jag lever med en vetskap och rädsla för att hamna någonstans
där jag möter någon som kommer att använda min kropp fast jag inte vill.
Utan att jag kan göra ett jävla skit för att förhindra det.
Det har hänt alldeles för många gånger, vilket gör min rädsla i allra högsta
grad verklig.

Men det går åt rätt håll.
Jag har börjat kunna visa mina konturer. Vilket är en fenomenal början.
Laget jobbar mycket med mig på den här punkten.
Jag övar mig på människor jag känner väl. Som jag tycker om.
Som jag vet tycker om mig.
Där det är som enklast att öva, med andra ord.
Jag tycker absolut att det går framåt.
Smaka på denna djärvhet som utspelade sig i går afton, via mejl:

”Kolla gärna din almanacka också om vi vill hitta ett datum då
vi bara chillar (ehrm, jag känner mig mer märklig än cool då
jag använder det ordet by the way…) dricker vin, umgås och pratar.
Jag är tämligen flexibel.”

Det här är ovanligt, mycket ovanligt faktiskt, för att vara jag.
Att skriva något så utelämnande.
Där jag helt visar vad jag vill.
Och då alltså riskera att få ett nej.

Mejlet var för övrigt till ingen mindre än Erika.
Min vän och vapendragare sedan 21 år tillbaka.
Ja, ni läste rätt!
Fastän det var henne jag frågade, var det ingen enkel sak.

Förstår ni då ungefär hur katastrofalt dålig jag är på konturer?
Och på att lita till att jag duger.
Att jag har något som gör att andra vill umgås med mig.
Självkänsla in da makin´ är det likafullt, omän det är förjävla irriterande
att jag inte kommit längre.
Ens när det gäller mina närmaste vänner.

Nåväl, jag tar det steg för steg.
Lagom till min 89:e födelsedag kanske jag har spottat upp mig tillräckligt för
att ställa en tämligen rak fråga… kan man ju hoppas!

Ovan nämnda strategi med att kamouflera mig med kroppsutsmyckningar har en
annan avigsida också.
Den gör mig ensam.
Det blir liksom baksidan med att hålla folk långt ifrån mig.
Då sållar jag bort bra människor också.
Vilket är ruskigt trist.
För jag vill umgås. Jag tycker mycket om människor.
Men tja, det har visat sig vara bra för mig att hålla mitt umgänge till människor
jag redan låtit komma in under min radar.
De tjejer och (2) killar jag släppt in där är jag bekväm med att ha där.
Men det utesluter ju inte att jag skulle gilla att ha fler människor där.
Jag tänker mig att det kommer att gå enklare när självkänslan är lite mer solid.
Då gränssättning och konturskapande fungerar bättre.
Då blir det nog enklare att ha människor i mitt liv.

Allvarligt, ibland blir jag så less på mig själv.
Men skit i det, nu är det som det är.
Jag är medveten, och jag förändrar.
På det sätt som känns okej för mig.
Med hjälp av Laget bygger jag vidare på självkänslan.
Så att mina piercingar och tatueringar till slut bara kommer att betyda
något vackert för mig.
Att deras syfte är utsmyckning. Och bara utsmyckning.

Jag gillar den tanken.
Mycket.

God tisdagsafton på oss alla!