När jag försvinner.

Jag var tvungen att ge mig iväg.
Jag fixar inte det här.
Jag kände det redan för någon dag sedan.
Jag visste att jag var tvungen att röra mig.
För att bli mindre destruktiv.
Det blir ett sätt att rädda mig själv.

Jag är liksom en härva av skit just nu.
Mitt matmissbruk knäcker för tillfället.
Jag dövar tankarna.
Jag dövar känslorna.
Jag behöver prata, men vet inte hur.
Det sliter inombords.
Det mörka, som dök upp för någon vecka sedan.
Det lämnar mig inte i fred.
Jag öppnade dörren till det som var stängt.
Till det jag skrivit om till mindre fult.

Jag äter, det omdirigerar mörkret. Skönt.
Det sliter på ett mer hanterbart sätt så.
Samtidigt som jag knäcker kroppen.
Och tappar all lust till förändring.
Vänder blicken inåt.
Börjar förstöra mig själv.
Jag hade inte tänkt att det skulle bli såhär.
Jag har mått fantastiskt bra de senaste dagarna.
Samtidigt som jag hade mörkret jämte mig.
Då var det hanterbart och helt okej.
För att sedan bli ohanterbart.

Jag har träffat olika människor under dagen.
Gruppen ”Konsekvenser av våld” och även andra vänner.
I samtligas sällskap känner jag mig hur normal som helst.
Känner mig glad och tillfreds.
Pratar och är som precis vem som helst.
Glad åt att slippa mig själv för en timme eller 2.
Men likafullt, alldeles bakom väntar det mörka.
Direkt jag sagt hej då är mörkret med mig.

Jag förstod redan igår att jag var tvungen att göra något åt det.
För att bryta.
Mitt matmissbruk skenar.
Har gjort så i 1 veckas tid.
Det skapar glödande ångest.
Allt som är jag känns plötsligt hopplöst.
Jag börjar ljuga. För att få vara ifred.
Jag börjar dra mig undan.
Jag slutar göra många av de sakerna som gör mig glad.
Jag vill vara ensam, ifred.
För att äta på det sätt jag vill. Behöver.
Samtidigt som jag vill umgås.
Jag vill vara tyst.
Samtidigt som jag vill skrika.
Jag vill vara berusad.
För att få tillgång till orden som berättar.
För att få tag i den svarta känslan.
För att rensa ut.
Jag vill skära min hud blodig.
Samtidigt som jag vill känna varma händer röra den ömt.

Jag vill sova.

Det här är inte bra. Tänkte jag.
Så jag lämnade. För att bryta.
Jag flyr.
Jag förstör allt. Och bygger upp.

Jag valde det tysta och lugna i stugan.
För att missbruka utan att någon stör.
För att styra upp mig själv på banan igen.
Stugan är ultimat för båda ändamålen.

Jag är här nu.
Med den vackra frusna sjön alldeles framför mig.
Helt tyst.
Helt ensam förutom Alice som vilar lugnt i mitt knä.
Underbart.

Kanske blir jag kvar ända till söndag.
Kanske inte.
Jag tar dag för dag just nu. Det får kaoset att mildras.
För att när jag slutar missbruka börja ta dagen i timmar.
Dag för dag blir för stort då.
Det kommer att handla om timme för timme.
För att vända. För att vrida sunt.
I morgon kväll, när jag går och lägger mig tänker jag börja vrida rätt.
Jag har ingen ork eller lust att göra något åt det innan dess.
Så jag låter allt falla tills det är dags.

Tänk på mig i morgon kväll.