Ibland blir något som inledningsvis kändes fel, absolut rätt.
Det händer mig lite då och då, faktiskt.
Jag har fått en hel del bra saker i mitt liv utifrån min oförmåga att säga nej.
Den förmågan må vara av ondo, men likafullt kommer något gott med den.
Vissa gånger.
Min gudson Casper är just ett sådant undantag, som blev en fullräff.
Min oförmåga att säga nej, resulterade i att han är min gudson.
Casper är son till Jessica och David, och blir i och med det en brorsson
till Jörgen.
Jag fick förfrågan att ihop med Daniel, Jörgens yngsta bror, bli gudförälder/fadder
till Casper.
Jag svarade ja, men skrek nej i huvudet.
Jag gillar ju inte ens barn nämnvärt.
Lite sådär ibland, men jag är inte vad man kallar barnkär.
Förfrågan om att bli gudmor/fadder fick det att krypa inom mig.
Och genast börja fundera på hur i helvete jag skulle ta mig ur det hela.
Det anses som hederssamt att bli tillfrågad, och att tacka nej skulle innebära
en förolämpning tillbaka.
Jag funderade på alla tänkbara alternativ till att kunna säga nej.
Inget alternativ att tacka nej kändes okej. Och jag ville inte på något vis
äventyra min relation med Jessica och David.
De är ju min plusfamilj. Och familj ska man vara rädd om.
Således stod mitt ja kvar. Och jag våndades.
Av en hel del orsaker.
Jag gillar inte barn speciellt mycket, som sagt.
Framför allt kan jag inget om barn. Vilket är oerhört pinsamt.
Trots att jag inte har egen barn känner jag mig skitdum över att
inte kunna byta blöjor. Eller rättare sagt, mitt blöjbytande skulle nog
fungera, men knappast se ut som det är tänkt att se ut.
Jag vet heller inget om vad eller hur ofta barn bör äta.
Eller hur ofta och hur länge de ska sova.
Herregud, jag vet ju ingenting om barn.
Vilket liksom är ruskigt pinsamt. Jag är kvinna, det känns som om det förväntas
att jag ska kunna sådana saker rent i och med att jag är av kvinnligt kön.
Eller tänk om jag verkligen inte skulle gilla eller hålla med om Jessica och
Davids uppfostringsmetoder.
Jag har ju ingen talan, utan skulle då måsta stå vid sidan och se på.
Sedan visste jag inte vad som förväntades av en gudförälder/fadder.
Vad ska/borde jag ta del av?
Eller om det här med gudföräldrar/fadder bara var en kul grej för dem, som inte
egentligen hade någon betydelse eller funktion?
Det här är saker jag gärna skulle ha pratat med Jessica och David om.
Men jag var feg och kände mig dum att fråga och prata med dem om det här,
så jag tackade ja, trots att jag våndades.
Nu är Casper dryga året gammal.
Jag har på egen hand bestämt mig för vad jag vill med gudmorsskapet.
Jag vill lära känna honom. Jag vill skapa en relation till honom.
Jag har hittills varit väldigt dålig på den biten, vilket jag ska arbeta
på att förändra.
Jag vill att han ska lära känna mig, jag vill bli kompis med honom.
Göra roliga saker med honom.
Vara en person som han blir glad att se när jag kommer.
Att när han blir äldre ska han känna mig tillräckligt för att våga
ringa om det är något han vill. Eller komma och hälsa på, utan att
hans föräldrar är med.
Det är hög tid för mig att börja skapa dessa band till honom.
Jag träffade honom i helgen när familjen Håkansson/Lindgren hälsade på i Missen.
Jag fick ett toppentillfälle att spendera ensamtid med honom, när de andra gav
sig ut på en fisketur.
Jag insåg att jag gillar honom rejält.
Han är en glad prick, som är lätt att få kontakt med.
När jag tittar in i hans glada ögon tänker jag att vilken jäkla tur jag
hade som inte kunde hitta ett vettigt sätt att tacka nej till
gudmorsskapet/fadderskapet på.
Jag kan förvisso fortfarande inget om barn. Men det känns inte längre som ett problem.
När jag skulle gå ut med honom i barnvagn, förklarade Jessica tålamodigt hur en
sådan fungerar.
Diverse funktioner och finesser visade hon mig.
Då kände jag helt plötsligt att det här kommer att ordna sig.
Hon kommer, att på ett lika bra och enkelt sätt, förklara för mig det jag behöver veta
om blöjbyten, mat/sovtider och annat som är bra att kunna.
Hon kommer att göra mig tillräcklig trygg med situationen, så jag vågar
ha honom.
Sedan är ju Jörgen inte heller den som står rådlös på något sätt, så vi borde
rimligtvis kunna lösa alla möjliga eventualiteter, tänker jag.
Däremot vet jag inte riktigt hur jag ska/kan gå tillväga.
Låter det inte lite skumt att ringa och fråga om jag får låna Casper
en eftermiddag. Eller låna honom från en lördag till en söndag?
Jo hallå, är det okej om jag lånar er son?
Jag menar, säger man så?
Om inte annat så ska jag bli bättre på att åka ut till dem och hälsa på.
Då får jag ju indirekt träffa Casper.
Det är ett bra sätt att börja på.
Jag är, när allt kommer omkring, rätt förväntansfull inför det här.
Jag vill väldigt gärna vara Caspers gudmor.
Fastän jag är medveten om att jag lär göra en uppsjö med nybörjarfel då
det kommer till barnskötande.
Det varken skrämmer eller generar mig längre.
Fantastiskt att jag inte kunde säga nej.