När mackor blir rostade. I helvetet.

”Kom inte hit”, sa mamma.
Jag visste redan varför hon sa det.
”Jag hörde, jag har just pratat med pappa”, svarade jag.

Förra fredagen åkte mamma in på lasarettet, blev inlagd och kvar till i tisdags.
Samtalet ovan utspelades då jag ringde henne på lördagsmorgonen för att ta reda på
vilken avdelning och sal hon låg på så jag skulle hitta åt henne.
”Kom inte hit.” Uppmanade hon mig.

En lite twist hade nämligen lagts till.
Som om universum var uttråkat och ville skapa en situation och intresserat titta på hur
lösningen skulle se ut.
Eller så var det en chans given till mig, en möjlighet att ta tillbaka kontrollen över mitt liv.
Vem vet.

I vilket fall.
Min barndoms och tonårstids värsta mardröm visade sig ligga på samma sal som min mamma.
Pedofilen som inte går radera ur mitt förflutna, heller inte ur min nutid.
Av tre inlagda i samma rum var han en av dem.
Oddsen på den hörrni…

Jag var rasande. Stressnivån slog i taket.
Svor som satan. Men insåg att det knappast skulle göra någon förändring.
Så mamma och jag kom fram till hur vi skulle göra för att jag likafullt skulle kunna
besöka henne.
Det fanns alltid matrummet, trapphuset, samt två stolar avsides i korridoren, där vi
kunde umgås.
Vi kom överens om tidpunkt. Så jag inte skulle behöva gå in i rummet där hon (och han)
var placerad.

Men trots det var jag var spänd. Och gick med ett tydligt obehag i kroppen.
När jag kom dit strax efter lunch var jag på rejält dåligt humör.
Snäste åt mamma, när vi möttes på avtalad tid och avtalad plats.
Jag kunde inte slappna av, jag var ofokuserad och kände mig tvungen att ha koll på
läget omkring mig.
Till slut satte jag mig med ryggen mot alla andra. På det viset skulle jag inte se honom
alls om han kom gående.
Risken fanns däremot alltid att han skulle komma fram till mamma och mig.
På sitt vanliga sätt inte låtsas om något alls.
Han är en fantastisk skådespelare. Eller så äger han en förträngningsmekanism
utan dess like.
För jag har mycket svårt att tänka mig att han glömt bort de där nio åren.
Jag har nämligen på inget sätt gjort det.

Det blev av någon anledning ändå enklare att sitta med ryggen mot alltihop.
Jag var på rätt säker att jag skulle se på mamma om han var på intågande.

I vilket fall. Under timmen jag var där såg jag honom inte.
Men jag var spänd som en fiolsträng precis hela tiden, vilket resulterade i en inte
alltför trevlig version av mig själv. Jag var mycket stingslig och snäsig.
Jag var förmodligen inte något speciellt trevligt sällskap den där timmen…

Vi kom överens om att jag skulle komma tillbaka på aftonen.
Att vi skulle se mello på kvällen ihop.
Om jag fick vara där för personalen trots att besökstiden inte gällde längre då.
Vilket inte var några problem för dem, skulle det visa sig.
Personalen på Medicin 3 var verkligen hur trevliga och gulliga som helst.

Aftonen kom, och jag hade varit på dåligt humör precis hela dagen.
Förutom lunchen med Katta som blev som en ventil, då jag kunde slappna av, prata om
det hela, prata om allt annat också. Det gjorde underverk.
Men tja, på aftonen var det spända och irriterade ett faktum likafullt.

Mamma mötte upp mig och vi satt och pratade i lugn och ro.
Vi häckade i matsalen, som i stort sett var tom förutom då det var dags för kvällsfikat.
Jag insåg att han förmodligen skulle dyka upp.

Vilket han gjorde.

Jag uppfattade honom direkt. I ögonvrån. Jag hade väntat och där var han.
Mamma blev tyst mitt i sin mening men såg att jag sett, så hon fortsatte att prata.
Min stressnivå blev våldsamt hög och snudd på okontrollerbar.
Det var bara ogjort att jag reste mig ur stolen och faktiskt sprang därifrån.
När han kom in i matsalen stannade han av, och stod stilla någon sekund.
Vilka kändes som minuter. Som hela årstider.
Han var cirka tre meter ifrån mig.
Inga andra, förutom mamma, jag och han var i matsalen.

Jag fortsatte att hålla blicken på mamma, och lyssna till hennes prat.
Jag hörde att hon sa något, men i efterhand hade jag inget minne alls om vad vi
pratade om under tiden han och jag var i samma rum.
Jag oroade mig för att han skulle komma fram till oss, men det gjorde han inte.
Han förstod att jag medvetet valde att ignorera honom.
Mitt budskap var förmodligen kristallklart.

Vi var fast i samma rum i några minuter, då han gjorde klart sitt kvällsfika och
sedan gick iväg.
Satan. På de minuterna kändes det som om jag sprungit ett maraton. Kanske två.
Jag var helt slut. Och väldigt, väldigt lättad.
Nu hade jag ”mött” honom. Jag visste ju att det skulle ske, och nu var det gjort.
Jag hade inte hälsat på honom.
Vilket jag på inget sätt hade varken lust eller för avsikt att göra.
Tvärtom, jag hade övertydligt ignorerat honom.
Men jag visste att om han kommit fram skulle jag ha hälsat.
Det är den civiliserade delen av mig.

Jag hade däremot i klart minne hur det gick sist jag mötte honom vilket är
drygt ett år sedan.
(I inlägget länkat här ovan finns någon fler länk till inlägg där jag tidigare berättar om
denna pedofil. Det är hyfsat mörka inlägg så anse er förvarnade.)
Besvikelsen, irritationen på mig själv. För att jag hälsat. För att jag pratat.
För att jag tyckt synd om honom.
Det tog lång tid att komma över eftersom jag hade dragit en gräns inför mig själv.
Där jag bestämt mig för att aldrig mer säga hej eller prata med honom. Någonsin.
Vilket sket sig våldsamt senast jag mötte honom.

Men då slumpen alltså inte är någon tillfällighet så bestämde jag mig förra lördagen,
när jag väl blivit på det klara med att han låg på samma sal som mamma.
Att den här gången skulle jag ignorera honom.
Såvida han alltså inte kom rakt fram och hälsade.
Men då skulle jag begränsa mig till ett hej. Och intet mer.
Jag insåg att jag fick ett gyllene tillfälle att äntligen dra min gräns.
Universum kanske alltså inte var uttråkat, kanske gav det mig medevetet en
chans istället.

Första gången är värst, sägs det.
Och nu visste jag att jag skulle ha mamma alldeles invid mig, denna första gång.
Ensam var alltså det sista jag var.
Det gjorde mig förvisso inte på bättre humör, eller mindre stressad.
På inget vis.
Men ändå. Ändå. Min gräns var utarbetat.
Och jag visste att jag med all sannorlikhet skulle möta honom. Väldigt snart.

Och där stod han alltså.
Alldeles vid dörröppningen, endast tre meter ifrån mig.
Hela min kropp frös fast när han stannade och stod stilla i vad som kändes en evighet.
Men jag vred aldrig på huvudet, utan jag fortsatte att titta in i mammas gröna ögon.
Hela världen stannade upp runt omkring mig, men jag fortsatte att lyssna på
mammas röst.
När han bredde den rostade smörgåsen och fixade med pålägg hade jag honom i det
närmaste rakt bakom mig. Han stod just bakom min rygg.
Jag hade ingen möjlighet att veta vad som hände.
Jag svettades floder.
Pressen av att ha mitt livs värsta mardröm nu endast en meter bakom mig, utan att
kunna se honom, det ni.

När ha gått släppte chocken.
Kroppen blev som av gelé, den flimrade. Samtidigt som den var blytung.
Jag hade nog inte kunnat resa mig ur stolen ens om mitt liv hängt på det,
de närmsta minuterna efter att han gått sin väg.

Men jag var nöjd. Så våldsamt nöjd.

Jag hade fixat det.
Jag hade överlevt mötet.
Jag hälsade inte. Jag ignorerade honom.
Jag är säker på att det kändes för honom.
Att det inte fanns några som helst tvivel för honom om vad som just hänt.

Jag var i stort behov av att göra ett ställningstagande.
Inför honom. Inför mig.
Han hade helt ignorerat det brev jag skrev till honom för några år sedan.
Där jag var övertydlig med vad jag anser om honom, och hur hans övergrepp fått
konsekvenser för återstoden av ett liv.
På hur han förstört delar hos mig som aldrig går att få tillbaka, reparera
eller göra ogjorda.
Att han inte respondade på det var jag beredd på.
Men det kändes ändå oerhört viktigt för mig att visa att jag minns vad han gjorde.
Att jag inte längre har tänkt gå med på charaden, där vi låtsas som ingenting.

Han är en pedofil. Ett rovdjur.
Han är det riktigt farliga som finns i vissa människor.
Han är det lägst stående hos oss alla.

Genom att ignorera honom i matsalen visade jag att charaden är över. Från min sida.
Han vet att han är fullt synlig. Att han är utdragen ur skuggorna.
Han får givetvis fortsätta att spela, om det är vad han vill.
Det kan jag inte råda över.
Däremot är jag klar med det.

Så även min syster, för övrigt.
Hon gjorde ett kristallklart ställningstagande för några veckor sedan.
Jag ska, vid tillfälle, berätta om det.
Hon var klockren, min syster.
Hon var mycket tydlig och helt skärpt.
Hon äger en ovanligt skicklig förmåga att uttrycka sig.
Vilken hon använde fullt ut.
Hon synade honom uppifrån och ned.
Och slet ut honom i dagsljuset. Där han minst av allt vill befinna sig.
Jag sa till henne att hon var modig. Jag berättade för henne hur mycket det
betydde för mig.
Hon sa att det var självklart. Att något annat inte var acceptabelt.
Jag är imponerad av henne.
Hon stod upp. Hon var tydlig. Det fanns inget som gick att missförstå.
Hon var personlig. Hon tog bort hans möjlighet att gömma sig.
Det hon gjorde handlar om upprättelse. Och det mina vänner, är livsavgörande.

Det kommer alltid att väcka starka känslor hos mig att se honom, möta honom
eller bara höra talas om honom.
Vilket kommer att hända många gånger till.
För mig räcker det med bara tanken om honom, den ger mörker.
En livstid är inte lång nog för att glömma.
Det sitter djupt. Liksom i ryggmärgen.
Däremot krossar det inte längre.
Men det är fortfarande omfattande. Och det går inte att få bort.
Vad det alltid kommer att handla om är att hitta ett sätt att skapa ett
liv där det inte spelar så stor roll.
Där det inte förtär mig. Där det inte tar min energi.
Liksom att få det till hanterbart.
Jag är på väg, och har varit så i några år nu. Det går framåt.
Snart är det hanterbart mörkt.

Efter förra lördagen kändes det bättre än på länge.
Jag såg honom flera gånger resten av tiden mamma låg kvar på lasarettet.
Oron och obehaget fanns varenda gång.
Jag behövde bara tänka på att besöka mamma så gick kroppen in i någon typ
av beredskap.
Där den gör sig redo för katastrof.
Men oron och obehaget lamslog inte längre.
Jag kunde slappna av så pass att jag inte längre var tvungen att ha järnkoll på läget.
Mitt fokus landade på mamma istället. På hur hon mådde, på hur jag kunde underlätta
och roa henne de timmar jag hälsade på.
Min irritation var inte längre närvarande.
Jag hade liksom koll på läget.
Magen slogs inte längre ut, och jag sprang inga fler maratonlopp sittandes i någon stol.
Det är en mycket viktig förändring.
Den är kanske till och med avgörande.
Taktpinnen för mitt liv, som ska vara min, är på god väg att faktiskt bli min.
Det här är sannerligen goda tider.

Och Erika, med förmågan att alltid få mig att skratta även i stunden där världen
just stått stilla.
Här ser vi delar av vår konversation minuter efter mötet förra lördagsaftonen.