När mitt sunda förnuft dribblats upp på läktaren.

Jag berättar gång på gång om hur bra jag är på att läsa människor
och situationer.
Vilket jag är.

Sånär som när det kommer till just Jörgen.
Där är min förmåga, tvärtom, jäkligt dålig.

Vilket det finns en del förklaringar till.

När det gäller honom tolkar jag saker och ting svart.
Jag är rädd att förlora honom, och av någon anledning målar jag
fan på väggen.
Istället för att se mer nyktert på situationer.

Jag har alltid haft detta mönster med just honom.
Vilket är mycket slitsamt för mig.

Det får mig att grubbla.
Det förlamar mig, skulle man kunna säga.

Det får mig att inte våga leva ordentligt. För jag är rädd.
Rädd att förlora honom.

Istället gör jag allt för att visa att jag visst är bra.

Jag väver samman dåtid med framtid.
Dåtiden färgar framtiden. Valda delar av dåtiden låter jag färga framtiden.
Den dåliga dåtiden.
Inte den bra dåtiden. Den är liksom inte ens med i mina tankecirklar.

Nutiden är den tid jag befinner mig i minst.
Vilket givetvis är där jag borde befinna mig mest.

Jag går vilse i mina tankar.
Min fantasi leker grymt med mig. Spelar på min rädsla och min osäkerhet.
Hittar på. Förvanskar. Lurar.

Jag får hjälp med detta.
Mitt Lag är helt införstådda i hur jag fungerar då det kommer till Jörgen.
Det finns många och bra strategier att ifrågasätta automatiska tankar.
Jag vet hur jag ska göra.
Och lik förbannat gör jag det inte alltid, utan släpper iväg tankarna med fritt spelutrymme.

Idag handlade det om något så enkelt som att han var fåordig.
Han dök nyss upp, och då det är middagstid frågade jag om han ville äta.
Nej. Var hans svar. Ett enda ord, nej.
Vilket är märkligt, för tro mig, han äter alltid middag och lunch. Alltid.

Osäkerheten kom smygandes direkt.
Jag frågade om han skulle äta ute.
Jo.
Han sa varken mer eller mindre.

Och här slutar jag fungera på ett bra sätt.
Istället för att fortsätta prata med honom, och ta kolla vad hans planer är,
så blir jag tyst.
Och börjar fundera på om han är sur eller arg på mig.

Han borde inte vara det, jag kan inte dra mig till minnes att vi kommit
ihop oss om något nämligen.
Ändå fortsätter mina tankar att tjata på mig. Att han verkar irriterad.
Och det måste ju vara mig han är irriterad på.

Förutom att jag blir tyst, smyger sig nervositeten på.
Vilket gör att jag blir en osmickrande härva av osäkerhet och nervositet.
Vilket gör att jag absolut inte gillar mig själv.

Jag börjar nästan smyga mig fram.
Liksom gå på tå.
För att inte störa.

Och samtidigt har jag svaret mitt framför ögonen.
Till varför han var så korthuggen.
Han är trött.
Han somnade direkt han satte sig i soffan.
Och när han är trött är han verkligen inte sitt verbala jag.
Vilket jag är mycket väl medveten om.

Men min hjärna leker vidare med mig.
Fastän jag ser tydligt att han är trött, fortsätter den viska åt mig,
att det är mig han är arg och irriterad på.
Att han inte är nöjd med mig.

Tycker ni det här låter slitigt.
Då kan jag berätta att det är precis så slitigt som det låter, och mer därtill.

Den här problematiken ligger hos mig.
Min osäkerhet. Om min duglighet. Om mitt värde.
Om mitt jag är möjligt att älska.

Det, i kombination med att jag blir tyst.
Att jag slutar kommunicera när jag blir rädd och osäker.
Jag slutar kommunicera när jag behöver det som mest.
För direkt jag blir tyst, då får tankarna och fantasierna fritt spelrum.

Jag har blivit långt bättre än tidigare.
På att ifrågasätta mig själv, mina tankar och mina känslor.
Fast det är skrikande lätt att trilla tillbaka igen.

Dit känslorna härjar fritt med mina tankar.
Där sunt förnuft inte ser dagens ljus.

Jag har en bit kvar.
Medveten träning ska ta mig dit jag vill.
Så är det bara.