…som en pissmyra.

Är ni redo att dyka i lite mörka vatten, mina vänner?

Om ni inte kan relatera till denna text, om ni undrar varför jag inte bara sa eller
gjorde si eller så, var lyckliga.
Det betyder att ni inte har någon egen erfarenhet av detta.
Och det gör mig otroligt glad!

Till er som däremot kan relatera… det gör ont. Jag vet.

Är ni redo? Fint, då åker vi.

_______________________________________________________________________

Boka flyget!
Fan.
Fan. Jag hade oroat mig för de orden.
Jag visste att de skulle komma.
Det gör de alltid.
Och nu, japp, nu hade vi just avslutat telefonsamtalet där de kom.
Boka flyget!
Han syftade på resan till Stockholm som vi planerat till sommaren.

Resan blev aktuell för några veckor sedan, då vi köpte biljetter till Iron Maidens konsert.
Jag blev så galet glad när jag fick tag i biljetter till konserten.
Men visste samtidigt att de just skapat mig problem.

Och nu var alltså problemet här.

Min ekonomi skulle nämligen inte fixa att boka flyget.
Att kunna boka vår flygresa så kort efter att vi köpt biljetterna till konserten var
helt enkelt uteslutet för min ekonomi.
Generande, men sant likafullt.
Det handlade om sisådär 3000 kronor för oss två att ta oss tur och retur till hufvudstaden.
En summa som inte var i närheten av att finnas på mitt konto.
Och nu hade han alltså sagt de där orden jag gått och väntat på. Boka flyget!
Fan, fan!

Jag hörde mig själv svara jag fixar det.
Och nu, sekunderna efter avslutat samtal, satt jag med telefonen i handen
och visste att jag alltså inte skulle ha råd med det.
Jag hade nog låtit lite väl vag när jag svarade att jag skulle boka flyget,
för innan vi avslutade samtalet upprepade han uppmaningen. Boka flyget!

Ångesten brann sin väg genom magen.
Jag blev alldeles torr i munnen och jag visste att jag hade flammig hals och
sjukligt röda fläckar på kinderna.
Händerna var iskalla.
När ångesten slår till sådär är det inte läge att sitta.
Tvärtom.
Ångesten måste lindras och då behöver jag röra kroppen.
Jag tog på mig ytterkläderna och gick ut.
En promenad, en hård sådan, för att hjälpa kroppen att varva ned.

Satan också, hur skulle jag fixa det här?
Mitt konto innehöll ett par hundralappar.
Vilka inte skulle hjälpa mig nämnvärt att närma mig de 3000 kronor jag behövde.
Satan!
Han ringde senare den kvällen, och då vi pratat ett tag frågade han om jag ordnat flyget.
Nej, svarade jag lite undvikande.
Fixa, sa han.
Ja. Jo, jag ska, svarade jag.
Ja men det är ju bara att göra det, fortsatte han, när han hörde hur undvikande jag lät.
Jo, svarade jag.
Jag ville avsluta vårt samtal så fort som möjligt.

Jag undvek att ringa honom dagen efter, och när han ringde mig avslutade
jag samtalet innan han hade hunnit fråga om flyget.

Så kom fredagen och det var dags för helg.
Jag visste att vi skulle ses om ett par timmar, då han skulle plocka upp mig.
Och under helgen skulle frågan om biljetterna komma upp. Självfallet.
Min mage sa upp sig totalt.
Allt jag åt rann rakt igenom.
Hade jag tur fick jag behålla maten 10 minuter efter avslutad måltid.
Ångesten ströp hela mig. Hela kroppen stelnade ihop.
Axlarna var uppdragna vilket gjorde att de värkte ordentligt.
Jag stod länge i duschen efter jobbet den fredagen.
För att få kroppen att slappna av.
Och för att få tillbaka lite av den värme som kroppen saknat helt sedan pratet om
flygbokningen drog igång.

Så blev det dags för upphämtning. Dags att åka hemåt.
Han pratade i telefonen i princip hela den timslånga bilfärden.
Vilket jag välkomnade.
Ju mindre han pratade med mig, desto bättre.

Väl hemma packade jag upp veckans smutstvätt, satte igång tvättmaskinen och
diskmaskinen. Lagade middag och varvade ner efter en arbetsvecka.
Vid middagen pratade jag om precis allt annat utom just Stockholmsresan.
Vilket gick bra. Vi kom aldrig i närheten av ämnet.

Efter middagen gick han ut för att skotta gården.
Tack och lov, det gav mig 2 timmar till, för jag visste att han skulle hjälpa
grannarna med deras snö också.
Jag småpysslade i allmänhet, kunde inte sitta stilla.
Gick till slut ut, tog spaden och skottade det som inte gick ta med traktorn.
Kroppen fick arbeta. Mycket skönt.
Skönt även för att jag fick visa att jag visst är arbetsam.
Och inte någon som sitter på rumpan och förväntar sig att bli uppassad.
Jag fick visa att jag dög till något. Att jag var värd att ha. Mycket bra.

Kvällen kom och vi såg en film innan vi gjorde natt.
Jag hade klarat mig igenom helgens första timmar.

Lördagsmorgonen åt vi frukost ihop i vanlig ordning.
Han hade datorn framför sig på bordet och surfade runt i godan ro.
Han kommenterade något han läste och jag skrattade.
Då sa han, liksom i förbifarten, fixade du flygbiljetterna?
Han sa det nästan vänligt, men med en antydan av tonlöshet i rösten.
Och nu visste jag att det var kört.
Jag svarade att nej, det hade jag inte gjort.
Han tittade upp från datorn och frågade, va?
Helvete. Helvete också!
Jag kände hur pulsen steg och hur jag blev torr i munnen.

Jag har inte gjort det än, sa jag lite högre.
Han suckade djupt.
Började knattra lite hårdare, liksom otåligt på tangentbordet.
Frågade helt utan ton i rösten vilka datum vi skulle vara borta.
Han hämtade bankdosan i skåpet.
Knappade lite till på datorn och slängde sedan dosan på bordet.
Han reste sig och gick till spisen.

Hur mycket blev det? Frågade jag.
Va? Svarade han skrikande neutralt.
Jag upprepade min fråga.
3000, svarade han.
Okej, jag sätter in pengarna på ditt konto under dagen, lyckades min torra mun få fram.
Han svarade inget utan gick in på toaletten.
Min puls var hög.
Jag kände hur flammigt röd jag var i ansiktet.
Hans förakt, det gick att ta på. Det rann över hela mig.
Och jag skämdes.
Fan, fan!

Jag kollade snabbt mitt konto, och nej, det innehöll fortfarande inte 1500 kronor.

Jag sms:ade mamma.
Jag frågade om hon kunde föra över de 600 kronor som saknades för att kunna betala
min biljett på 1500 kronor.
Jag förklarade att vi hade bokat flygbiljetter och att jag inte hade pengar som
täckte min del av resan han just förskotterat.
Hon svarade någon minut senare.
Hej gumman, jag har fört över 600 kronor på ditt konto. Kram.

Tack mamma, tack snälla, snälla du. Hade jag lust att gråta tillbaka.
Men skammen gjorde att jag bara kunde skriva ett enda ord tillbaka.
Tack!

Snälla, fina mamma, som än en gång räddade sin fullvuxna dotter.
Jag kände mig värdig som en pissmyra.

Jag förde över pengarna till hans konto.
Han kom in i köket kort efter det och jag berättade att jag hade fört över pengarna
till hans konto.
Han svarade inte.
Han tittade inte ens på mig.
Jag upprepade mig, fast jag visste att han hört mig redan första gången.
Han svarade inte, men nickade kort med huvudet.

Hela förmiddagen gick jag med en klump i magen.
Ångesten slet sönder tarmarna.
Ångesten över att mamma hade måstat rycka ut och rädda mig. Igen.
Ångest för att han föraktade mig. Jag kände det. Han behövde inte säga ett endaste ord.
Jag visste precis vad hans tystnad sa.
Att jag var lat. Att jag skulle jobba mer. Tjäna mer pengar.
Att jag skulle sluta vara så jävla arbetsskygg.
Jag hade hört det hundra gånger förr.
Så jag visste precis vad han sa med sin tystnad.

En gång i tiden kunde vi prata om det mesta, så även om pengar.
Det var inte känsligt på något sätt. Utan som vilket ämne som helst.
Men det var många år sedan.

Vi hade alltid känt till våra skillnader gällande ekonomi.
Han hade alltid tjänat betydligt mer än vad jag gjorde.
Inget konstigt med det.
Och inget som störde mig överhuvudtaget. Så inte honom heller.
Men någonstans smög sig ett förakt in.
Jag vet inre när det hände, eller varför.
Det kom smygande, och när jag väl kunde formulera det tydligt i huvudet, då var
det för sent att prata om det.

De pengar jag tjänade, eller inte tjänade reflekterar negativt på mig som person.
Var det perioder då jag tjänade mer, då lyckades det bli negativt.
Då var de perioder som han själv inte ville boka något, liksom hur kul evenemang
det än var.
Var det perioder då jag tjänade dåligt, då blev det negativt. Då var jag lat.
Han sa det inte öppet.
Utan det kom som skämt. Gärna inför andra.
Om hur arbetsskygg jag var.
Eller kul skämt om de grova pengar som egna företagare gör sig.
Ni vet, egna företagare skär guld.
Men både han och jag visste att det inte var några skämt.
Och jag skämdes som en jävla hund över mig själv.
Jag tappade precis all stolthet jag tidigare känt över mitt företag och mitt arbete.
Jag har heller inte hittat tillbaka till den.

Så just den här historien om resor och bokningar hade vi gått igenom ett
flertal gånger.
Ångesten drog in redan då jag läste om något bra band som skulle gästa
Stockholm eller Göteborg.
För jag visste att vi skulle fara, om vi fick tag i biljetter.
Vilket jag också ville! Absolut.
Musik är mitt livs passion, och att gå på konserter är något av det bästa jag vet.
Men det följde en hel del ångest till det.
…värst blev det om det var flera konserter samma sommar.

Han visste mycket väl att jag fixade att betala om jag fick ha framförhållning.
Om jag fick spara några månader. Då gick det fint.
Men inte allt på samma gång.
Det hade jag ingen chans att klara.
Och det var föraktfullt i hans värld. I alla fall när det gällde mig.
Så kom det även att bli i min värld.
Hans förakt blev mitt förakt.
För min egna dåliga ekonomi. Jämfört med hans ekonomi.
För min lathet. Jämfört med hans arbetslust.

Vissa gånger hade jag faktiskt pengarna, och kunde dra en lättnadens suck.
Andra gånger förskotterade han.
Att säga något annat vore att inte fara fram med sanningen.
Han kunde vara mycket generös och tolerant då det gällde att ligga ute med
pengar för mig.
De gånger han förskotterade förde jag noggrant bok över det jag var skyldig honom.
Var noga med att skriva upp så han kunde se och följa vilka datum,
för vad och hur mycket.
Jag var lika noga då jag redovisade när, för vad och hur mycket jag betalade tillbaka.

De gånger jag kunde fixa allt själv, direkt vid bokningstillfällena var jag överlycklig.
Om jag så levde på luft de två efterföljande månaderna spelade det ingen roll.
Det var värt precis allt.

Vissa gånger hände det att jag faktiskt förskotterade för honom.
Inte för att han saknade pengar, utan helt enkelt för att jag hade tillräckligt
på mitt konto.
Det var inte ofta, men det kändes väldigt bra när det väl hände.
Men det skapade även problem.
För jag fick inte tillbaka pengarna förrän jag bett om dem. Ett par gånger.

De gånger jag klarade att förskottera fick jag ett kort bra till svar då jag ringde och
berättade att jag gjort våra bokningar.
Inget mer. Bra.
Han visste mycket väl att jag inte klarade att ligga ute med pengarna någon längre tid.
Att jag behövde hans del på mitt konto så fort som möjligt.

Någon dag efter bokningen blev jag tvungen att fråga honom om han fört över pengarna.
Vilket jag givetvis visste att han inte gjort.
Jag visste saldot på mitt konto, och några pengar hade inte kommit in.
Vilket inte förvånade mig.
Han hade ju inte frågat hur mycket hans biljetter kostat, så rimligtvis visste
han inte heller hur mycket pengar som skulle föras över på mitt konto.

Kan du föra över pengarna för din resa på mitt konto?
Jo, svarade han. Sedan hände inget.
Det gick några dagar till, och jag kollade mitt konto då och då.
Saldot visade några hundralappar som jag höll hårt i, eftersom jag inte visste
när han skulle föra över pengarna.
Men nej, inga pengar från honom.

Jag frågade honom igen om han fört över pengarna?
Nej, jag gör det sen, svarade han.
Okej.
Gärna idag, helst igår, hade jag lust att skrika.
Men jag sa inget.

Utan fortsatte att se till att klara mig med 350 kronor på kontot.
Rörde dem inte. Visste att de skulle kunna behöva räcka länge.

Fredag förmiddag ringde han och ville att jag skulle fara på bolaget
för att han själv inte skulle hinna.
Självklart, svarade jag.
Och visste då att mina sista pengar nu skulle försvinna.

Jag bar in plattan med öl i köket den fredagen.
Ah bra, sa han och log mot mig.
Vilket gjorde mig alldeles varm och glad.

Och nu var mitt konto tomt.
Morgonen efter, lördag till frukost. tog jag upp det. För tredje gången.
Har du fört över pengar på mitt konto? Min röst lät löjligt tjatig.
Eller var det bara jag som kände mig tjatig?
Han tittade frågande på mig.
Ja för flygresan alltså, förklarade jag.
Jag ville inte ta upp kartan med öl. Det skulle kunna få mig att verka småaktig.
Han suckade, reste sig upp och hämtade bankdosan.
Knappade lite irriterat på den.
Frågade mig hur mycket jag skulle ha.
Jag svarade med en röst som försvann i den hårt knutna strupen, 1200 kronor.
Han knappade lite till.
Jag tänkte att kartan med öl kostade drygt 300 kronor.
339 kronor, för att vara exakt.
Men skit i det. Den står jag för, bara jag får de 1200 kronorna för bokningen jag gjort.
Han tittade upp, visst var det något annat också? frågade han.
Vaddå? Svarade jag. Och visste precis vad han menade, men ville inte verka desperat
efter några hundralappar.
Du var ju på bolaget igår?
Ja, just ja, svarade jag förvånat, som om jag hade glömt det.
Och kände mig oerhört lättad.
Vad blev det för ölen? Ville han veta.
Jag minns inte riktigt, svarade jag. Jag har inte kvar kvittot.
339 kronor, ekade svaret i mitt huvud.
För över 300 för ölen, så blir det bra, hörde jag mig själv säga.
Fast jag väldigt gärna hade velat ha de sista 39 kronorna också.
Just för att jag behövde dem.
39 kronor är nämligen en stor burk Keso och 2 bananer.
Men jag ville inte verka så löjligt fattig, så jag sa givetvis inget.
Jag menar, han var ju just i färd att föra över 1500 kronor, vilket är en hel del pengar,
så jag kände mig väldigt nöjd och ordentligt rik bara för det.
Vem var jag att då snika till mig 39 kronor liksom?

Han knappade vidare och slängde sedan dosan på bordet.
Nu har du pengarna, sa han och reste sig upp och hämtade mer kaffe vid spisen.
Tack, svarade jag.
Och hade lust att gråta av lycka.
När han gick ut knappade jag in mig på mitt konto.
Och jajamän, där hade jag 1500 kronor från honom, för bokningen och för ölen.
Tack och lov, andades jag ut.

Med ens kände jag mig glad som en lärka. Sjöng lite för mig själv medans
jag plockade bort frukosten.
Och började genast fundera på vad jag skulle laga till middag.

Jag ville verkligen laga något som han tyckte var gott.

__________________________________________________________________

Jag insåg först när Stina och jag bokade den resa vi gjorde i december,
då vi gästade Stockholm, hur sunda människor fungerar.
Då förstod jag helt plötsligt allt jag tappat bort om att ordna saker gemensamt,
i den takt som passar alla.
Där jag ingår i benämningen alla.
Det fanns absolut ingen förnedring inblandad när hon och jag planerade för vår resa.
Jag kunde säga hur jag ville boka våra biljetter, så det skulle passa mig
bäst ekonomiskt.
Och blev bemött som en människa!

Jag minns däremot fortfarande hur jobbigt det var den dagen jag åkte till henne
och vi skulle börja planera.
Ångesten var hög.
Men som sagt, några minuter med henne och jag insåg rakt av något jag glömt bort
för länge sedan.
Hur det är att bli bemött och behandlad som en människa. Som någon som har ett värde.

Jag upphörde att känna mig som en pissmyra där och då.

Om någon där ute fortfarande känner behovet av att berätta för mig vad jag skulle
ha sagt eller gjort under åren då jag var en pissmyra, läs detta.
Och kom för alltid ihåg vikten av att ha ett bra tandskydd.