Mer naket än såhär blir det inte med kläderna på.

Det här med ätstörningar.
Det är riktigt segtagna saker att bli av med.
Jag tror att man kan leva ett helt liv med dem i hasorna.
Jag har haft mina on/offs sedan tonåren.

Sedan min gastric bypass (japp, here we go again!) har ätstörningarna blivit bättre.
Jag har inte känt av dem speciellt mycket eller ofta.
Någon gång sisådär drar de över mitt sinne, men på det hela taget har de
legat i vila.
Vilket inte är så konstigt, för jag har fått leva så bestämt som jag velat.
Ni vet, givna tider då jag ska äta, given mängd jag ska äta.
Ingen plats för frilansning, med andra ord.
Det gillar ätstörningsmänniskan jag.
Jag gillade den totala kontroll som följde med operationen.
Förvisso att jag inte kunde ägna mig åt ohämmat ätande längre, men grejen med
att äta på givna tider och given mängd passade perfekt ihop med mina ätstörningsmönster.
De är något med kontrollen som är lika.

Ätstörningar handlar om kontroll och kontrollförlust.
Kontroll gillar vi, men det leder ofta till total förlust av kontroll eftersom målen ofta
ställs så höga att de inte i längden är rimliga eller ens möjliga att följa.
Anorektiker kan precis allt om detta.
De är kontrollerade ut i fingerspetsarna. Deras sjukdom handlar uteslutande om kontroll.
För hetsätare, sådana som jag, blir det lite annorlunda.
VI gillar kontrollen, den vi har när vi inte hetsäter.
Men för hetsätare handlar det alltså om att äta okontrollerat, för att sedan ta tillbaka
kontrollen. Väldigt ofta genom att kräkas upp det uppätna.

Då jag efter operationen har strikta scheman tid och mängd att gå efter så har jag
egentligen kunnat få utlopp för kontrolldelen av hetsätningsproblematiken.
Vilket jag verkligen har gillat.
Inte tänka själv alls, inte frilansa på något vis, utan följa rekommendationer som i Ersta
sjukhus fall var mer order än rekommendationer.
Jag fick ett ypperligt tillfälle att visa upp min duktighet.

Som många andra gbp-opererade har jag läst på om statistiken, den som handlar om hur många som lyckas behålla sin viktnedgång och inte.
Jag vet att väldigt många sumpar den operation de fått. De äter själva bort sin operation.
Japp, det är vad det handlar om.
En gastric bypass som ”misslyckas”, det vill säga i betydelsen att patienten inte gått ned i
vikt på det vis som är planerat, alternativt gått upp i vikt igen efter en lyckad viktnedgång.
Vilket är ditt eget fel.
Provocerande jajamän.
Men sant likafullt.

Ja, jag är självfallet medveten att det finns en viss procent som gör allt by the book,
och likafullt inte får önskad viktnedgång, de finns absolut!
Ingen skugga ska falla på dem alls. jag kommer aldrig ens att kunna börja förstå hur
djävligt det måste vara för dem.

MEN likafullt, majoriteten som inte når sina mål sumpar det faktiskt själva.
På egen hand. Utan tvekan.
Orsakerna är många och förklaringarna är ännu fler.
Men i slutändan handlar det om att de inte har följt föreskrifter, rekommendationer eller
order om vi så önskar kalla det så.

Jag har lyckats gå ned i vikt på ett exemplariskt sätt.
Min läkare är mycket nöjd. Så är även jag.
Det betyder dock inte att jag är bättre än de fuck-ups som ätit bort sin viktnedgång.
Inte ett dugg.
För jag tog hjälp av min ätstörning för att klara det.
Och min dåliga självkänsla där jag gör allt för att få höra till.
Yes, ätstörningsdelen bjöd mig på kontrollbehovet som jag fick fritt spelutrymme för, och
den dåliga självkänslan gjorde att jag strävade efter att göra min läkare nöjd.
För det var viktigare att han var nöjd än att jag själv var nöjd.
Mitt behov av att visa hur duktig jag är kickade in till fullo.

Två av mina sämsta egenskaper har alltså hjälpt mig.
Tills nu.

Ironiskt nog är jag tvungen att släppa på kontrollgrejen.
För jag ska äta mer än vad föreskrifter, rekommendationerna och ordern lyder.
För att få behålla min nuvarande vikt och framförallt för att få behålla min ork.
Jag måste alltså frilansa för att göra det.
På det där sättet som inte riktigt fungerar för mig.
Helt plötsligt måste jag ta beslut själv.

Och då kommer min ätstörning, som tidigare hjälpt mig i detta, att snudd på stjälpa mig.
Jag börjar räkna kalorier.
Jag börjar ha järnkoll på maten jag äter.
Eller njae, inte järnkoll, men jag är på väg dit.
Jag ska äta 300 kalorier mer per dag för att få behålla min nuvarande vikt,
och för att ha bibehållen ork.
300 kalorier, är alltså en mattesak.
Wihooo, helt plötsligt har jag fått en orsak till att börja hålla koll på mitt intag.
And I like it.
Vilket jag inte vill göra.
För det betyder att min ätstörning på inget sätt är borta, tvärtom, den är utan tvekan
tillbaka och lockar mig.

Jag har med andra ord börjat, lite smått, räkna kalorier.
Inte på det stora hela, utan i marginalerna. Och i det extra jag äter.
Jag äter mina vanliga mål, de jag ätit sedan jag opererade mig.
Samt 300 kalorier mer.
Men för att vara på den säkra sidan, så att dessa 300 pluskalorier blir rätt bör jag ju
hålla reda på att det är just 300 kalorier jag ska äta extra per dag.
Alltså behöver jag räkna även övrig mat.

Vilket jag inte gör.
Förutom ibland.
Lite oftare nu än förr.
Men långt ifrån jämt.

Jag går inte ned i vikt längre.
Den är avstannad.
Jag ligger och rör mig mellan 3 kilo upp och ned.
Jag tycker det är acceptabelt. Det gör att kvinnocykeln får komma och gå utan att
jag flippar ur.
Så länge jag gick ned i vikt hade jag ett kvitto på att jag gjorde rätt.
Nu har jag inte det längre.
Nu är det tänkt att min viktstabilitet ska vara det kvittot.
Vilket väl inte fungerar sådär värst bra för mig som kvitto eller morot.

Jag gillar det inte.
För jag är mer medveten nu om vad jag äter än vad jag var för 1 år sedan.
Och det är inte alls utvecklingen jag vill ha.
Utan jag ville att min operation skulle leda till att jag skulle slippa, skulle sluta upp
med detta.

Hahaha, så underbart naivt!

Har man en ätstörning så försvinner den inte så lätt ska ni veta.
Jag kan låtsas att den gör det, men inom mig vet jag precis vad det handlar om.
Det är ofta därför jag blivit tjurig på Kliniken när mitt mat/energiintag kommit på tal.
För att jag inte egentligen vill prata om det.
Och jag vill absolut inte höra talas om att jag måste börja äta mer.
Jag äter ju redan ett 8:e mål, alltså 1 extra mål till mina rekommendationer.
Men jag har accepterat det, för jag tappade all ork och jag rör mig väldigt mycket,
så den ekvationen gick ihop tillräckligt för mig för att vilja äta ett 8:e mål per dag.

Nu pratar vi alltså om att jag ska äta ännu mer.
Jag förstår precis varför, den biten köper jag helt.
Men att känna att det är rätt, det är en helt annan sak.
Förnuft och känsla spelar inte i samma lag här.
Och ja, jag vet, det här är inte hjärnforskning direkt, utan vi snackar in och ut på kontot
för energi.
Men jag vill ändå inte.
Jag har faktiskt ingen lust alls.

Men skit i det då för fan, kanske du fräser irriterat när du läser dessa rader.
Om det nu är så jävla svårt, skit i det då, och sluta för fan att klaga!
Och ja, du har rätt, ingen behöver dalta med mig här.
Det finns ingen som krusar mig för att jag ska bli medgörlig och äta.

Jag väljer ju själv om jag vill ha energi och ork eller inte.
Eller så inte.

Ätstörningar är av den naturen att det inte är precis så enkelt som att jag väljer själv.
Något är skruvat i min hjärna.
Något som egentligen är oerhört simpelt har blivit galet komplicerat.
För att jag ska kunna välja själv och må bra med det, alltså slippa ångesten och räknandet
i smyg, då måste jag förändra något.
Jag behöver liksom hjälp med att komma vidare.
Jag ska inte säga att jag sitter fast i en ätstörning, så allvarligt är det absolut inte,
men den finns där, och petar i mig precis hela tiden.

Om jag frångår mina 8 mål per dag då startar en process per automatik i min hjärna liksom.
Jag börjar kompromissa.
Lunchen jag blev bjuden på är större än den lunch jag skulle ha ätit i vanliga fall, jag vet
hellre inte hur många kalorier den innehöll, alltså äter jag ett väldigt litet mellanmål som
nästa mål.
Eller vänta, lunchen var nog så pass stor att jag kan skippa det där mellanmålet helt,
ja så gör jag. Då är jag på den säkra sidan.

Eller nej. Nej, det är ju inte så jag ska tänka alls.
Det klart jag ska äta mitt vanliga mellanmål.
Det är bara den vanliga kontrollen som just viskade till dig Cicci, strunta i den
och äta precis som ordinerat.
Ja, ja det har jag rätt i, jag ska äta som ordinerat.
Men undra hur många kalorier den där lunchen kan tänkas ha innehållit.
Men skit i det nu och ät nästa mellanmål som planerat.
JA JAG SKA! Men jag undrar änd… Nej för helvete, sluta undra!
Gör, bara gör!
Men vänta, å anda sidan åt jag rätt mycket till både lunch och middag igår, så jag utan
problem kan skippa mellanmålet idag.
Jag har garanterat fått i mig tillräckligt med kalorier ändå.
Ja, jo det stämmer ju.
Ja men då skippar jag mellanmålet likafullt va?
Bra, puh, skönt då vet jag hur jag ska göra.

And so on går mina tankar.
Förstår ni hur trött jag blir av det hela?
Det eviga köpslåendet mellan förnuft och känsla.
Genom att ställa måltider mot varandra och dagar av måltider mot varandra.
Det tar liksom aldrig slut.
Vilket i sig medför att jag bitvis räknar kalorier.

I alla fall i plusmålen, eller om jag dricker vin en helgkväll.
Då ser jag till att ha motionerat extra under dagen, om jag ska dricka vin alltså.
Jag behöver veta att jag kan dricka det utan att jag hamnar på pluskontot.
Och samtidigt vet jag att jag inte gör det.
För dietisten hjälpte mig med den uträkningen.
Hon hade ju ingen aning om det, men jag hade den tanken klar i mitt bakhuvud.
Liksom, smarta sluga Cicci tänkte steget längre då dietisten hjälpsamt kartlade en
helt normal ätardag.

Jag äter under 1600 kalorier en genomsnittsdag.
Jag ska äta 1900 kalorier för att stå kvar på min nuvarande vikt.
Ett underskott på 300 kalorier per dag. Alltså ett underskott på 2100 kalorier på en vecka.
En vindrickarkväll ger mig 1000 pluskalorier.
Gör vi matten här så ser vi att jag ändå ligger på ett underskott på 1100 kalorier,
om jag inte lägger till några plusgrejer till min tidigare ordinerade kost.

Jag tar inte med den extra promenad jag lagt till den dagen i uträkningen, eller att
jag medvetet skippade 1-2 mellanmål vindrickardagen heller, nejdå.

Jag gör matten som den ska göras. Korrekt.
Men sluga jag har alltså sett till att medvetet ligga ännu mer på minussidan.
Hehehehe, jajamän, en vinkväll ska helst ge mig ett underskott på kalorier på
det hela taget. Det är min sluga, sluga plan i detta.
Som jag givetvis låter bli att berätta för någon om.

Det här är det mest normala sätt att räkna för mig.
Det är hur sunt som helst.
Jag hör inte att det är galet.
Jag hör det inte, men förnuftsmässigt vet jag det. Det är därför jag inte berättar
hela historien för andra om mitt sätt att räkna.
Jag låter dem veta en del, men inte den avgörande lilla twisten, nej den behåller
jag tryggt för mig själv.

Det blev min mycket goda vän Stina som senast vi träffades sa med sitt vänliga
och alltid lika respektfulla sätt att; Cicci, hör du inte själv hur du låter?
Och svaret är nej på den frågan.
För mig är det här normalt. Faktiskt hur normalt som helst.
Jag tänker aldrig att andra inte håller på såhär. Att andra inte har det pågående
plus och minuskriget i sina huvuden.

Stina frågade denna fråga efter att jag hade prata lite om hur mitt ätande fungerar.
Jag pratade om kalorier på livsmedel som om det vore det mest självklara.
Utan att tänka mig för, att jag just avslöjade mig.
Hade jag vetat det, hade jag inte pratat som jag gjorde.
För avslöja mig, det är då det sista jag är intresserad av.
K och L, mitt Lag, de vet.
Och jag blir lika grinig och liksom väldigt medgörlig varenda gång det kommer på tal.
Det är mitt sätt att säga att jajamän, jag ska fixa det här, och sedan göra precis tvärtom.

Ja, man kan absolut säga att jag får skylla mig själv.
Om man inte har någon erfarenhet av denna typ av problematik.

Nej, jag är inte ute efter att bli daltad med.
Utan jag är mer ute efter att bli lämnad ifred med det jag pysslar på med.
För då kan jag fortsätta med det.
Och sova 12 timmar per dygn för att balansera upp tröttheten som blir ständigt närvarande.

Jag skriver om det nu, för att ta bort alla chanser att fortsätta mörka det.
Kanske kan man se det som en önskan om hjälp.
Ja så är det nog.

Jag berättade för K och L vad Stina sagt.
Och hur hon och jag hade pratat om det hela.
De utbrast i princip samstämmigt att; Stina, vilken vän du har i henne!
Och ja, det har jag.
För hon vågar ta upp saker med mig som är känsliga.
Hon kan fråga mig saker som ingen annan skulle drömma om att fråga.
Och jag svarar varenda gång.
Hon är en djävel på att fråga mig om saker som jag gärna mörkar inför andra.
Som om hon hade en radar för det.
Och hon lyssnar alltid lika tålamodigt på mig, utan att visa om hon har någon
förutfattad åsikt eller mening.
Hon låter mig prata, och hon låter mig alltid veta hur hon ser på det jag just sagt.
Vi har en väldigt speciell relation hon och jag.
Vi är lika på så många sätt. Vi är olika på många andra sätt.
Däremot är vi båda väldigt intresserade av den andras välbefinnande.
Och det gör att inga frågor blir för känsliga för att frågas.
Från någon av oss.
Vår vänskap kom sig utifrån en speciell situation, vi träffades i en grupp, och
fick alltså varandra på köpet.
Sakta men säkert insåg jag att jag gillade henne.
Hennes mycket mjuka sätt at prata på. Hennes fenomenala förmåga att säga sin åsikt
utan att bli mästrande eller förståsigpåare.
Det gör att jag svarar omän jag inte har lust att göra det.

Hon är tydlig. Även när hon är osäker på något, då är hon tydlig med det också.
Det gör henne mycket trygg att umgås med.
Min tillit har hon, utan tvekan.
Hon och jag har en respekt för varandra som är annorlunda, i alla fall i mina ögon.

Så kanske var det inte konstigt att just hon tog upp det här med det mindre normala
i mitt sätt att se på matintag.
Till henne skulle jag kunna berätta om hur mina tankar går runt, runt i min hjärna.
Hur jag dealar med mig själv, kompromissar och liksom hela tiden ser till att
ligga på minussidan.
Fast mitt förnuftiga jag vet att jag borde lägga min kraft på att ligga på plussidan.
Eller åtminstone likamedsidan.

Herregud, är det någon som följer med i mina tankar här?
Jag vet inte ens om det är möjligt.
Eller jo, det klart det är möjligt, men det kräver nog en som har matmissbruksproblematik
i bagaget.
Den personen skulle nämligen förstå det jag skrev ovan om vinet, att jag vet att jag kan dricka vin utan att jag kommer att hamna på plussidan utslaget på veckan.
Men den personen kommer också att förstå att jag självklart, trots vetskapen om att jag
kan dricka vinet, också kommer att skippa i 1 eller 2 mellanmål den dag jag dricker vin.
Samt gissningsvis också kommer att lägga till 30 minuter på min dagliga motionsrunda.

Japp, mina damer och herrar, såhär tänker jag.
Jag går medvetet vilse, och gör medvetet fel.
För jag är liksom inte redo riktigt att göra något åt det hela.
Det känns för jobbigt.

Och samtidigt, förnuftet som säger till mig att det här är galet.
Och inte ultimat för varken min kropp eller min ork.
JA, JAG VET!!!

Men vart börjar jag ta mig ur det hela?
Jag har ingen aninig.
Om jag gör rätt, tänker och handlar förnuftsmässigt får jag ångest och rädsla för att gå upp
i vikt. Och om jag gör och tänker fel, då får jag ångest för att jag är en fuck-up som inte
kan göra rätt för vad som får mig att må bäst.

Kan någon förstå hur fördjävla slitigt det här är?
Den är en on going kamp jag för med och mot mig själv.
Inte undra på att jag låtsas att jag inte sysslar med detta.

Men som Stina sa; jag skulle vilja kunna bjuda dig på fika när du hälsar på, liksom
en smörgås, utan att det får dig att börja må dåligt.
Jag vill ju att du ska må bra. Och inte ägna livet åt att räkna hit och dit, för du behöver
ju inte göra det längre.

Och precis så känner jag det också.
Tänka så härligt det skulle vara att bli bjuden på en smörgås (i nuläge tar jag med mig det
fika jag själv valt, och tackar nej till eventuellt annat.) äta den och sedan inte tänka en
sekund på det.
Inte fundera på vad den innehöll, och göra ett överslag på kalorier, och veta att jag ska
kompensera och balansera upp det vid mitt nästa mellanmål.

Det är drömmen.
Att när hon och jag åker till Stockholm i december liksom veta att allt är okej.
Hur ojämt jag än äter och hur lite kontroll jag har över den mat jag äter, att veta
att det är okej, vi har ju för fasen semester.
Att det är helt normalt och helt okej att det drar iväg lite ibland.
Det är så för oss alla.
Och må gott med det.

Om ni någonsin tycker att mina inlägg om de sexuella övergrepp jag utsatts för, eller
om det psykiska våld jag levt med varit självutlämnande, så ska ni veta att det här inlägget
är många gånger mer självutlämnande.

Fan, precis ett sådant här inlägg får mig att darra till lite när jag trycker på
”publicera”-knappen.

För det här har jag absolut ingen distans till.
Utan det här pågår just nu.
Inte för några månader sedan, inte för 10 år sedan, utan idag.
I exakt skrivande stund pågår det.

Det gör det naket och extremt utelämnande.