Ett ställningstagande blir av.

Jag har bestämt mig.
Det är dags att ta steget ut, och fullfölja.

Som jag berättat tidigare skickade jag både brev och mail till honom.
Där jag ingående förklarade vad hans övergrepp inneburit för mig.
Och fortfarande innebär.

Däremot, om vi springer på varandra, så hälsar jag, stannar även och pratar.
Jag menar, vad fan?!
Jag behöver uppenbarligen en liten lämplig lobotomi…
Jag berättade att han står lägst i rang av alla människorna här i världen.

Samtidigt ger jag ett väldigt mixat budskap, då jag ju faktiskt stannar upp och pratar,
då vi ses.

Det finns säkert förklaringar till varför jag hälsar på honom,
till varför jag stannar och pratar.

Förklaringar till varför jag i helvete ens tittar på eller tilltalar människan.

Men det sätter jag punkt för härmed.
Jag blir oriven de gånger det händer.
Tankar och funderingar drar igång. Rakt av.

Det kommer nog alltid att kännas galet fel att se honom.
Och alltid väcka det mörka inom mig.
Men en sak, som jag kan göra för min alldeles egen skull,
är att ignorera honom nästa gång vi springer på varandra.

Jag har faktiskt både valet och möjligheten att bara passera.
Utan att säga, hej.
Utan att stanna och prata.

Första gången det händer lär säkerligen kännas, och riva om ordentligt.
Men sedan borde det gå enklare.

Ett samtal jag hade tidigare idag, ledde fram till det här beslutet.
Jag blir nervös bara vid tanken på att ignorera.

Men det är rätt sak att göra.

Av mig.
För mig.